Sista tiden har varit hektisk med mycket som stressat mig. Bland annat en körkonsert som kändes framstressad med för lite reptid, pappa som letar nytt boende och Polar'n som plötsligt visar massa ålderstecken. Förra veckan gick allt upp i spinn kändes det som och jag hade bara en massa saker i kalendern som jag behövde klara av och hade svårt att glädjas.
Polar'n visade sig ha diabetes. Jag har sörjt detta nästan som om han redan vore död. Gråt gråt. Han är min livskamrat sedan femton år tillbaka och han har alltid varit vid min sida sedan jag flyttade hemifrån. hela mitt vuxna liv. Nu har han fått specialfoder och lite medicin som förhoppningsvis ska göra honom piggare ytterligare en liten tid.
I fredag var jag föräldraledig, men det visade sig istället bli vab då de första vattkopporna upptäcktes på Tove. På lördagen kom första prickarna på Måns också så hela helgen har de haft hög feber och fler och fler prickar. Värst är det för Tove.
Konserten var i lördags och gick så bra den kunde göra med tanke på förutsättningarna. Publiken var nöjd och vi var nöjda. En trevlig middag blev det efteråt, men jag lämnade först av alla eftersom jag hade ännu ett åtagande under helgen - höstens enda foxkurs. Den gick också fint och var rolig med nio trevliga par som gick från noll till fox fyra kurstimmar.
Jag började dock känna av en ny förkylning redan lördag morgon och nu när allt var avklarat bröt den ut. Igår var jag ändå på jobbet en sväng och morsade på mina kollegor och förvarnade om denna veckas vab.
Idag är vi hemma alla fyra. Nu har det börjat klia på barnen och de har kliat sig hela natten och ingen har sovit någonting. Trött och förkylt för egen del. Men ikväll ska vi fira morfar som fyllde 70 år igår. Middag och tårta och fotbollsmatch ska vi fira med. Det blir i alla fall trevligt. :-)
1 kommentar:
Förstår känslan med Polarn och diagnosen. Fastän Bagheera inte var min egen katt, utan "bara" grannkatten så kändes det tungt att höra att han fick diabetes. Det är säkert två-tre år sedan, och trots att hans matte har haft många turer till det närbelägna djursjukhuset, så har han ändå haft en tapper uppsyn under hela den tiden jag fortfarande bodde i samma hus. Nu vet jag inte vad som hänt efter det att jag flyttade, men bortsett från att han gick med rakade knän till och från som resultat av veterinärbesök, så verkar han ha en fin livskvalitet trots diagnos.
Även Bagheera hade x antal år på nacken, han kom till sin nuvarande matte som hittekatt för dryga tio år sedan, så det finns nog hopp för din fina misse också.
KRAM
Skicka en kommentar