Och snön föll

Egentligen gillar jag ju vintern. Egentligen. Och så länge vägarna hålls snöfria och torra så kan jag tänka mig att fortsätta göra det. Men som det är nu så - nej! Jag har blivit nästan ohälsosamt rädd för halkan. Att jag ska köra av vägen, eller att någon som inte kör efter väglag ska komma krockandes, och allra värst en buss eller lastbil. Jag håller liksom andan varje gång jag möter ett tyngre fordon.

Två senaste vintrarna körde jag ju knappt bil, jag var ledig och sen jobbade jag på gångavstånd. Tänk vad bra jag hade det! Nu odlar jag min egen rädsla istället vilket är skit. Igår tog jag mig till jobbet för jag hade inte datorn hemma. Men vid lunchtid sa trafikradion saker som "Åk inte ut om ni inte måste" och "Om ni kör i diket, räkna inte med att få hjälp idag!" Hjäääälp sa jag och packade ner jobbet och åkte hem.

Efter att ha borstat bort en decimeter snö från bron satte jag mig vid köksbordet och smaskade i mig en matlåda jag hämtat upp på vägen. Sen kändes livet helt ok. Tyst och tomt hus, hemmajobb med egen latte medan snön bara vräkte ner utanför. Efter ett tag började jag fundera på hur jag skulle få hem barnen. Det är inte särskilt långt och jag ville inte ut med bilen igen. Cykelvagnen var bara att glömma.

Det fick bli stora overallen på (en sån som barnen har fast för mig) och en pulka med fårskinn i släptåg. Innan jag gick fick jag borsta bort en ny decimeter från bron. Barnen fick som tur var plats i pulkan båda två och eftersom det mest sluttar nerför på hemvägen blev promenaden betydligt lättare än vad jag trodde. Tove och Måns tyckte såklart att det var jätteroligt att åka pulka från dagis.

Väl hemma ville de leka ute och hittade igen gungorna (!) i trädgården medan jag skottade vår lilla uppfart. Det tog sin tid, kanske mest för att grannfrun också skottade, eller alltså vi pratade ganska mycket också... Men barnen var så glada och när vi kom in var de rosiga och hungriga och hallonkrämen jag kokat innan jag gick till dagis var perfekt.

När Daniel skulle komma hem visste vi inte riktigt. Han åker ju tåg eller buss och både tåg och buss hade stått helt stilla hela eftermiddagen. Till slut beslöt sig de som egentligen skulle spela innebandy att de ändå skulle göra det för hem kom de ju ändå inte och T-banan gick. Efter träningen hade tåget äntligen börja gå igen så märkligt nog kom han hem samma tid som vanligt en onsdag. Perfekt.

På kvällen blev jag så sjukt trött! Jag borde lagt mig åtta men var lite orolig och somnade säkert först halv elva ändå. Och så fastnade jag i en fotbollsmatch. Men det var ändå ganska mysigt. Även Polar'n gillar de där soffstunderna på kvällen när det bara är vi. Som synes nedan. :-)