Nordic Swing Dance Festival i Umeå

Helgen började med att jag vaknade på fredagen utan röst. Toppen! Rösten var sedan borta och ersatt av en hals som brann ända fram till söndagen då jag började kunna kommunicera försiktigt igen. Jag lyckades trots detta och tröttheten som det också medförde ta mig igenom helgen på ett bra sätt förutom att jag inte kunde vara så social. Jag fick snällt knapra bedövande halstabletter och väsa läckert i killarnas öron att jag inte kunde prata.

Men förutom detta så v.a.r allt faktiskt toppen! Vi flög upp med barnen och landade vid fredag lunch. Farfar hämtade oss och bjöd på lunch. Sen hade vi några timmar på oss att göra oss hemmastadda,  ladda och äta middag innan det drog igång vid sex. Festivalen började med två workshop som var som en prova-på och en fortsättnings-prova-på öppna för alla. Helt perfekt för att komma igång och få med sig lite basic.

Efter dessa två klasser var det en liten paus för alla som inte skulle vara med på audition inför högsta nivån. Sen var det socialdans så länge man orkade. Vi orkade ganska länge och hade riktigt kul. Vi dansade med varandra först men ganska snart med annat folk. Jag kände igen några hemifrån vilket kändes tryggt, men dansade även med andra som råkade vara där.

Efter en för kort natt med därtill dålig sömn hade vi förmiddagen hemma på lördagen. Vi tog det väldigt lugnt. Barnen laddade för bad på eftermiddagen då vi åkte iväg igen efter lunch. Då var det fyra lektioner under eftermiddagen med en timmes paus mitt på då vi passade på att fika vår matsäck (bra idé!). Det var fyra väldigt bra lektioner och gruppen som bestod av ca trettio par var också ovanligt homogen. Kul!

Hem för en lite sen middag. Farmor och farfar hade planerat hela helgen efter vårt dansschema och skötte vår markservice superbt! Vi hann säga godnatt till barnen som skulle få se Melodifestivalen med farmor och farfar, sen åkte vi mot mer socialdans.

Detta var den stora danskvällen och det var trångt på golvet. Nu var det lätt att bjuda upp de andra kursdeltagarna och jag blev även överraskad av en kille hemifrån som mötte mig med stora famnen. Jag blev förvånad att han ens kände igen mig...

Jag hann beta av flertalet av de till synes duktigaste dansarna på golvet under kvällen. Mitt på kvällen var det en uppvisning, först av dansare från WCS Umeå och sedan av instruktörsparen. Kul att se proffsen!


I slutet av kvällen hade jag repat mod att bjuda upp instruktörerna. Vad hade jag att förlora? Två av dem hann jag få tag på och det var såklart riktigt kul även fast jag är så medveten om varje litet glapp i följandet. Halv ett gav vi upp. Det var ju en dag kvar att orka med!

På söndagen började våra kurser klockan tio och vi vinkade av barnen som skulle få grilla korv hos kusinerna vid lunch. Vi hade två kurstimmar, sen ett långt lunchbreak då vi passade på att gå ut och äta och sen nästan somna innan det var dags för sista kurstimmen.

Det kändes nästan som att sista dagens kurser var de bästa, men det kanske berodde på att man kommit en bit då? Hur som helst var det väldigt bra och roligt!

Efter ett middagsstopp hemma åkte vi åter iväg för de sista staplande stegen. Nu var både kropp och hjärna rejält trötta, men det var ju sista chansen! Nu hade dansgolvet tunnat ut rejält men vi kom ändå igång hyfsat. Jag hade ju en instruktör kvar att dansa med och det vore ju synd att missa chansen. och så hade jag sån tur att jag fick tag på honom precis när det spelades en väldigt lämplig låt.

Den dansen blev liksom klimax för hela helgens dansande! Det fungerade riktigt bra och jag hann både känna att jag nu kan fejka denna dans riktigt bra och att jag har långt kvar. Jag höll en person i handen som har dans inbyggt i varje cell i kroppen. Men jag kände fin respons och det var svårt att inte le som ett lyckligt litet barn ett långt tag efteråt. :-) Jag hann sen med att dansa med de andra två en extra gång innan jag kände mig nöjd nog att avrunda kvällen.

 Robert & Amanda, Bret & Joëlle, Andrew & Estelle

Foto: Josefine Åkerström

Daniels fot höll hyfsat bra genom hela helgen och han var också väldigt nöjd och fick mersmak. Det är ju dock lite fuskigt att det går mycket snabbare att applicera en ny dans som följare. Det som kommer ta längst tid för mig att få in i kroppen är karaktären på dansen då allt fotarbete i grunden sker med nästan raka ben. Efter att ha nött sitt bounce i tio år är det inte helt enkelt att bara släppa det. Så fort man slappnar av och börjar "leka" blir det bugg...

På måndagen packade jag ihop i sakta mak medan Daniel lekte med barnen i pulkabacken och efter lunch flög vi hemåt, trötta och otroligt nöjda. Så kul att vi kunde göra detta tillsammans och att det fungerade så bra för barnen samtidigt. Man kan tänka att det tog väl många år innan vi tog tag i denna dans igen, men samtidigt har vi ju nytta av dessa år nu!