måndag 23 mars 2009

Helg med Tove och Elin

Det var riktigt skönt att vakna i ett helt tomt hus i lördags morse. Just för att jag inte gjort det sen gud vet när. Kunna sitta i soffan och äta frukost i lugn och ro, helt tyst i huset. Rofyllt. Jag hade dessutom hela förmiddagen på mig att ta det lugnt i min ensamhet.

Vid tolv var jag dock tillfixad och körde iväg mot Brottby för att hämta upp Elin för fortsatt färd mot Edsbro. Det är nämligen så att Elins ena syster och min pappa är bosatta i samma lilla håla och det var dit vi var på väg. Första stoppet blev således hos pappa, där vi hämtade upp Tove och sen fortsatte vi till Emma, Stefan och dottern Maja som bor på en gård en bit därifrån. Maja är lite yngre än Tove men Tove sökte direkt kontakt. Hon är verkligen intresserad av andra barn.


Vi var kvar några timmar, fikade och kollade på alla genomförda och planerade projekt. Trevligt med folk som renoverar med bra smak i gamla hus! :) Tove höll igång hela tiden och när vi väl skulle åka hem var det perfekt sovtid så jag tänkte att hon skulle slockna på två sekunder i bilen. Hon sover ju nästan alltid i bilen oavsett tid. Men icke. Tove grät hela vägen hem och fortsatte hemma ett långt tag innan hon till slut slocknade i sin säng av ren utmattning. Det var andra dagen i rad som hon liksom fastnade i skrik och gråt. Hon som nästan aldrig varit ledsen hittills.

Elin och jag blev helt utmattade av allt skrik och efter middag i uterummet slappnade vi av i soffan med varsin drink. Vi var sociala framför varsin dator och sen slocknade vi också ganska tidigt.

Tove vaknade kvart över sex. Det hade hon gjort hos pappa också. Hurra - not! Det var bara för mig att gå upp. Jag försökte underhålla lilla damen med så små medel som möjligt under morgontimmarna tills Elin vaknade och vi åt gemensam frukost. Planen för dagen var shopping. Vi åkte efter lunch och Tove som inte sovit nåt sen kvart över sex slocknade på en gång i bilstolen. Trodde hon skulle sova vidare i vagnen sen, men det blev bara de tio minuterna på väg.

Vi var i centrum några timmar och kikade i affärer. Elin hittade lite som hon behövde och jag hittade nåt som jag kanske inte behövde. ;) Vi fikade en goood fika på mitt favoritfik och Tove fick banan och vinkade åt de andra barnen på fiket. Tove somnade i vagnen först vid halv fyra, när vi snart skulle åka hem. Jag lämnade av Elin vid tåget på vägen och sen åkte jag hem med Tove. Hon sov vidare en dryg timme i bilstolen. Sen vaknade hon och var ledsen.

Sedan följe den tredje skrikperioden på tre dagar. Vad har hänt? Ja, man fattar verkligen ingenting. Hon ville inte sova eller äta. Bara vara hysteriskt ledsen. Hon ville inte sitta hos mig några längre stunder så jag tittade på henne när hon gick fram och tillbaka och grät och grät. Efter någon timme var jag rejält less jag också och släckte ner hela nedervåningen så det var mörkt, tog henne i famnen och gick från ände till ände på huset fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon tystnade faktiskt så småningom. Bror ringde så vi pratade lite när jag gick där och då var Tove lugn.

Helt plötsligt pekade hon på nåt och lät som hon brukar när hon ser nåt intressant och då var hon plötsligt sig själv igen. Jag släppte ner henne på golvet och hon började leka precis som inget hade hänt. Hon undrade nog varför mamma såg ut som ett spöke i ansiktet och kunde nog inte gissa att hon just tagit första steget till att bli utan syskon eftersom jag precis innan tänkt tanken att "det räcker nog med ett barn...".

Sen testade jag med lite mat igen och hon smaskade glatt i sig hela portionen gröt och ville ha mer så jag gjorde en halv portion till som gick åt. Sen kom pappa Daniel hem. Vilken lycka!!

Det har både varit en jättetrevlig helg och en jobbig helg. Trevligt att umgås med Elin som alltid och våra utflykter var väldigt lyckade. Jobbigt att Tove har visat denna nya sida av sig själv. Kanske är det en utvecklingsfas, kanske sviter från att hon var sjuk. Inte vet jag, men jag hoppas hon inte ska ha en sån skrikperiod idag också.

söndag 22 mars 2009

Fjäderlätt?

En kille som jag dansade med i fredags sa att jag var som en fjäder. Jag hoppas att han menade lätt som en fjäder och inte att jag studsade fram som en stålfjäder....boing...boing..... ;)

Dagens citat

“Uppträd alltid som en anka - var lugn och oförarglig på ytan men paddla som en djävul under vattnet.” (Jacob Braude)

Är det inte precis så det känns att leva mest hela tiden? Man låtsas ha koll på läget men i själva verket kämpar man som fan med sig själv och att improvisera fram sitt liv.

lördag 21 mars 2009

Mysdanskväll - mot alla odds

Jag kom till slut iväg till Mälarsalen och Jannez igår. Men fortfarande klockan åtta var jag inte så säker på det.

Tove kändes plötsligt pigg och som sig själv när hon vaknade efter att ha sovit middag. Jag ringde till pappa och sa att vi skulle komma ut ändå. Åkte dit, Tove kändes pigg och började leka. Skönt! Jag kände mig inte alls pigg utan full av onda tankar och oro i kroppen så att jag knappt fick ner maten jag blev bjuden på. Here we go again, tänkte jag.

Jag ville åka strax efter åtta hemifrån för att vara i god tid så jag åkte från pappa strax efter sex och var hemma sju. Tänkte pusta i soffan en stund innan jag gjorde mig i ordning, för jag kände mig helt ur slag och demonerna satt verkligen på axeln och hånskrattade åt mig.

Efter bara några minuter ringde pappa och jag hörde Tove gråta i bakgrunden. Hon hade gråtit sedan jag åkte, vägrade äta nånting och vägrade sova. Jaha. Jag blev ännu mer knäckt förstås. Att hämta henne igen tar en timme att komma ut och vid det laget skulle hon säkert ha somnat. Jag rådde att gå ut en sväng med henne vagnen så kanske hon skulle slappna av. Ok, sa pappa, vi försöker det, vi hörs före åtta.

Jag orkade inte göra mig i ordning, för jag ville inte stå med full dans-make-up och vara tvungen att åka ut till pappa igen. Jag ringde åtta och då hade hon somnat i vagnen och vi kom överens om att jag kunde åka och dansa. Då blev det fullt tillfixningsrejs och dessutom hade jag slut på frukt och var tvungen att kasta mig in på coop för att köpa bananer. En sån här dag ville jag verkligen inte åka utan.

20.36 lämnade jag Vallentuna. Så sen har jag nog aldrig varit till en dans. Jag hatar att vara sen och så började jag fundera på om jag skulle ha nån chans att hitta parkering så dags. Jag visste ju att mitt mående bara var psykiskt även fast det blir väldigt fysiskt, men jag försökte skaka av mig det på vägen in för att ha en rolig kväll. Det gick ändå ganska fort in och jag hittade en lucka där jag brukar ha tur. Jag har blivit en jäkel på att fickparkera kan jag säga! Det var ingen kö in så jag var färdig och på plats lagom till femte låten. Hittade en kille från "klubben" så jag kom upp på dansgolvet direkt. Phu....andas uuuuut!!

Jag ska nog inte skriva så mycket om själva dansen utan jag kan sammanfatta det som att jag fick de danser jag kom dit för och att den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. Men SÅ gott! :-D

Dessutom fick jag ett par bonusbugg med Kenneth i andra paus och jag kan bara säga att vi rockade som FAN! Helt sjukt bra var vi i typ 180-tempo. Så kul att kunna dansa loss när det fanns plats och definitivt kvällens bästa bugg.

Jag åkte hem efter andra paus eftersom jag var väldigt trött men så nöjd man kan vara med en danskväll. Det var så skönt att känna att kvällen fått mig att glömma allt jobbigt för en stund och jag log nog hela vägen hem. När jag väl låg i sängen somnade jag på en halv sekund och sov bekymmersfritt som en liten dansprinsessa hela natten. :)

fredag 20 mars 2009

Slutkörd

De här dagarna har verkligen sugit musten ur mig. Har nog varit lite på helspänn hela tiden eftersom det här är en ny situation och jag måste klara av den ensam. Jag har tagit vara på tiden bra ändå känns det som och gjort det som behövts och så.

Igår när jag var som mest utmattad ringde min chef om ett jobb hon har på gång åt mig. Jag borde bli glittrande glad förstås men känner ingen som helst entusiasm. Jobbet är i Solna och det är helt åt h-e för mig. Själva arbetet verkar ok fast inte wow.

Jag hade verkligen hoppats att jag skulle hitta ett jobb där jag ville stanna den här gången. Nåt där jag känner att jag har en framtid. Det är så otroligt jobbigt att hela tiden söka nåt annat. Och det är jobbigt att alltid vara den som har ångest över jobbet här hemma. Vore en härlig känsla att se fram emot att gå till jobbet igen. Det var längesen känns det som.

Samtalet igår knäckte mig totalt. Jobbsituationen blev plötsligt så påtaglig och jag kände mig så ensam och ledsen en stund. Sen tog jag mig i kragen och ringde och pratade med både Daniel, Nina och Elin för att få lite stöd. Sen kändes det bättre.

Jag hade verkligen behövt träffa lite folk och tänka på något annat ikväll och jag har sett fram emot dans och kanske lite umgänge innan. Risken är bara att jag somnar mitt i en fox. Jag vet fortfarande inte om Tove är pigg nog att hälsa på morfar över natten. Men man lever på hoppet.

torsdag 19 mars 2009

Krönikör för Dansmaffian

Det var det det handlade om, det där jag inte kunde säga nej till. DM-bossarna frågade om jag ville bli krönikör för Dansmaffian - med officiell rätt att tycka. Jag är ju ganska bra på att tycka, på gott och ont, så det vore ju rent korkat att tacka nej.

DM har redan en krönikör, Stefan Bratt, som tidigare har skrivit för Får Jag Lov och Nya Wermlandstidningen. Så jag ser det som en ära att bli tillfrågad och en utmaning att prestera något bra. Jag har idag publicerat min första text, jag gjorde som Stefan och började med en presentation av mig själv.

Du som är medlem på Dansmaffian kan läsa texten där och för dig som inte är medlem har jag gjort en bildkopia här. :)

onsdag 18 mars 2009

Omtyckt trots allt

Jag borde verkligen ta och styra upp min självbild lite. Jag har fått en hel del väldigt positiva ord från nya människor jag träffat genom dansen. Och varje gång blir jag lika förvånad. Senast i morse fick jag veta av en person som flyttat "hem" att det enda personen kommer sakna med Stockholm är jag. Jag blev alldeles rörd och glad och jag förstår inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna de orden. När någon säger att jag är godhjärtad eller oego så undrar jag alltid hur de kan tycka det?

Min bild av vad folk tycker om mej säger någonting helt annat. Den finns kvar sedan mina unga tonår och späddes på med råge för några år sedan. Om man får höra något negativt om sig själv från någon som man verkligen tycker om kan det ta så oerhört hårt och djupt. Även fast det kanske inte alls var meningen. Det går så väldigt mycket fortare att bryta ner någons självkänsla än att bygga upp den igen.

Lång egentid

Tove somnade vid två igen och sov sen i drygt tre timmar. Det brukar hon aldrig göra, men jag hoppas att hon sov sig frisk. Jag fick helt plötsligt jättelång tid på mig att njuta i uterummet och passade på att sy fast alla paljetter på ett linne jag köpt. De var visserligen redan ditsydda men satt så himla dåligt att flera höll på att ramla av redan innan jag använt det.

Tre timmar, 250 paljetter och sju CD-skivor senare är jag klar och nöjd. Jag har undertiden fått riktig ljus- och värmeterapi i uterummet hela eftermiddagen med fötterna och kaffekoppen på bordet. Inte helt fel. Såna här eftermiddagar vill jag gärna ha fler! :)

En liten stund av njutning

Nu känner jag mig så himla duktig. Tove somnade för en dryg timma sen och jag har utnyttjat tiden perfekt. Dels städat undan allt så det är fint här igen. Sen hade det dykt upp ett riktigt bra jobb till mig så jag har författat ett skräddarsytt brev och skickat in en ansökan.

Under tiden har uterummet hunnit bli varmt av solen och eftersom jag inte kan sitta här sen (eftersom Tove helst inte ska kräkas på mattan) och eftersom vi inte kommer kunna gå ut i solen (eftersom jag inte vill ha vagnen nerkräkt) så passar jag på att sitta här nu en stund med en kopp fika och njuta. Rascal Flatts spelar i högtalarna här ute och de får mig alltid att må så bra. Aaaah!! :)

Daniel åkte i rättan tid...

Daniel åkte till Trysil tidigt i morse. Tove och jag har således några dagar hemma själva. Jag har ganska mycket planer så det ska bli trevliga dagar har jag tänkt. Problemet är bara att Tove kräks. Vi har hittills varit förskonade från magsjuka, tack och lov, men nu började hon igår kväll, sov sen hela natten, men har fortsatt idag. Kanske nåt hon plockade med sig från öppna förskolan? Det verkar inte vara nån jättemagsjuka för så länge jag bara stoppar i henne vätskeersättning går det bra. Det insåg jag efter tredje klädbytet på en timme... Frågan är hur man ska veta när hennes mage är redo för något annat?

Tove verkar inte hängig för övrigt utan mest förvånad över vad som händer, hon är lite gnällig men det är ju inte så konstigt, hon är ju säkert hungrig också. Att ge vätskeersättning var femte minut är lite tjatigt men Tove verkar tycka om det i alla fall och sätter sig glatt i mitt knä för några nya skedar.

Jag har klarat mig än så länge, jag blir väldigt sällan magsjuk *peppar peppar*, och jag hoppas att Daniel klarar sig också så inte semestern blir förstörd för honom och de elva han bor med. :-/ Jag hoppas det går över till i morgon så helgen kan få bli som jag har planerat, det borde kunna göra det tycker jag. Lite positivt tänkande har aldrig skadat.