Äntligen Hågelby! (Med Expanders)

Eftersom jag plötsligt kände att jag fått näsan ovanför ytan efter senaste veckornas dramatik så började plötsligt danshjärtat banka så hårt att det inte längre gick att ignorera. Hågelby har kört igång sedan flera veckor utan mig (vad är vitsen med det kan man fråga sig?) och jag har inte ens orkat tänka tanken. Men denna torsdag vräkte regnet ner utanför kontorsfönstret hela dagen och jag började tänka - varför inte!? Regnet är ett tecken. Det är dags för danscomeback!

Jag susade iväg mot söderort och så fort jag fått upp farten fick jag bromsa in i rumpan på en jättelång kö. Hela norrort stod still och resan tog en halvtimme längre än vanligt. Det betydde att jag promenerade in i parken en halvtimme sent. Men vad gjorde väl det. Av med jackan och så bjöd jag upp och var på golvet på tre minuter. Perfekt. Sen var jag på golvet tills sista dansen bortsett från paus.

Regnet hade upphört och kvällen blev ganska varm men lite blåsig. Golvet var väldigt strävt i början men ordnade upp sig mot paus. Mina nya skor jag tänkte testa får dock vänta till en annan gång, då de har helt osliten gummisula som obönhörligt hade sugits fast. Jag insåg dock ganska snabbt att min danskondis var nere på noll och jag fick kämpa på med flåset, både i bugg och snabba fox. Phu!

Att dansa är att leva. Ja det stämmer sannerligen. Så skönt för kropp och själ med rörelsen, musiken, samvaron och närheten. Den bästa medicinen mot energilös deppighet. Ett par sprudlande dansväninnor var på plats och utöver dem ett par till av mina absoluta favoriter som alltid uppfyller min dansglädje på bästa sätt. Kvällen var alltså i hamn. Utan problem lyckades jag byta mellan mina önskade danspartners hela tiden och kvällen förflöt.

Expanders spelade mycket bra. Bättre än på länge. Eller så hade jag mer tur med rätt låt till rätt person än vanligt. De envisas med att spela "När vindarna viskar mitt namn" (Pontare ni vet..) och den är mycket svår att dansa seriös fox till. Alltså dansar man oseriös fox. Killen jag dansade med är väldigt duktig och lekfull i dansen och svängde på i en faslig fart till denna låt.

När det började närma sig "sticket" med indiantjuten (eller vad det nu är) undrade han hur min indiandans var? Jaa, sa jag, vi får väl se. Och så hoppade vi glatt runt i indianfox en stund till det var över. Det var då jag höll på att säga det - "Jaaa....(här lyckades jag som tur var stoppa den hoppande grodan)..nu är det bara totempålen som saknas!" Haha!

Alldeles för snart blev det paus, men dansen innan gav mersmak inför fortsättningen även fast vi blev avbrutna mitt i. I paus hann jag främst socialisera lite med L som jag återigen inte sett på typ ett år. Så trevligt! Andra halvlek tror jag bara att jag dansade med mina ess om varann och det blev en sista dans där mitt på någon gång. Ja, alltså en sån där dans man önskar sig som sista, när tiden står still och luften vibrerar.

Nu var det ju inte sista på riktigt men det var ändå tursamt att få den då den riktiga sista dansen faktiskt var den enda jag inte dansade på hela kvällen. Jag hade just släppt en av de möjligen tilltänkta och hade ingen aning om tiden och plötsligt så var killarna slut. Med tanke på hur min kväll utvecklat sig så gjorde det inte så mycket. Jag funderade snabbt på om jag skulle åka hem, men efter en så bra kväll skulle det kännas dumt att inte få dela en och annan hejdåkram. Jag satte mig istället på räcket och njöt av de sista tonerna för kvällen.

När sista stegen tagits på golvet fick jag njuta ännu en liten stund av sällskapet innan det var dags att styra norrut. En oväntat bra kväll med tanke på förutsättningarna. Så härligt med sommardans!

Foto: Sofia Macar