I fredags var vokalensemblen anlitade för ett körgig inför ett kanske par hundra sittande middagsgäster. Det är kul med de där gigen. Roligt att klä upp sig på kvällen och dra väg i mörkret, mötas upp, sjunga upp, dra igenom och sen uppträda.
Det är alltid lite äventyrligt då sällan vet vad man har att förvänta sig på förhand. Hur vi ska få plats, var vi ska stå och hur det kommer tas emot. Denna gång var det väldigt svårsjunget då det var ett ljuddämpande tak som stack ut där vi stod. Vi hörde varandra dåligt men kom nog ändå undan med hedern i behåll.
Efter halva vårt framförande gick vi tjejer över lokalen för att sjunga en sång på ett annat ställe. Då tog en av rektorerna i sällskapet tillfället i akt att gå upp och hålla tal! Vi blev ganska förvånade men försökte se så tålmodiga ut som möjligt när hon hotade att redogöra för sina tjugofem senaste arbetsår.
Så småningom kunde vi alla fall slutföra vårt uppdrag och vi var nöjda när vi packade ihop. Vi hade fått helt ok respons och klarat av det vi skulle göra på ett bra sätt. Innan jag gick ut genom entrén så kom det en snubbe springande och ropade mitt namn. Så fick jag en väldigt kärvänlig kram som jag plötligt undrade om jag skulle kunna ta mig ur.
Men då kom jag också på vem snubben var. En kollega från förra jobbet. En av de riktigt bra killarna. Vi pratade en stund om vad som hänt och skett och det var en liten bonus att ha fått en liten återkontakt sådär helt utan förvarning. Han var en av dem som jag aldrig hann säga hejdå till.
En bra kväll med härliga gänget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar