Vårsol och påsk

Ännu en dag. Jag börjar bli smått veckovill då vi har lördag varje dag just nu. Tisdag står det i kalendern konstigt nog. Morfar kom hit idag och vi gick en promenad i solen och åt middag i uterummet. Mer hände inte. (Amma, amma, amma, städa lite, amma...)

I helgen är det visst påsk. Det här är andra påsken på tio år som vi inte kommer dansa squaredance i Örebro. Även Brunnsparken får klara sig utan mig i år på påskdagen. Hur det nu ska gå!? Därför är det en konstig påsk. Vi har liksom inga andra traditioner. Men nu har jag nog styrt ihop familjen för lite äggta påskfirande i alla fall. Verkar dumt att inte åtminstone äta gott tillsammans när nu tillfället finns.

Att sova med meloner i sängen

Nu har det gått några dagar sedan sist och faktiskt är Måns alldeles snart en hel vecka gammal. Tiden tickar på. Här händer massor och inget samtidigt. Tiden går ut på att få vardagen på benen. Jag och Måns hänger naturligt mest ihop. Han äter, äter och äter. Jag matar, matar och matar. Sen sover han långa stunder emellan och hyfsat bra även på nätterna.

Första tiden går ju mycket ut på amning och rutiner. Det tar ett tag innan amningen stabiliserar sig. Det vill säga att det finns lagom mycket mjölk. Så för att vara på den säkra sidan producerar jag nu mjölk i överflöd! Det där att brösten blir som meloner första dagarna är en sanning med modifikation. Jag skulle snarare vilja påstå att det känns som att det ligger en melon inuti varje just nu. Och är brösten anpassade för det? - Nej! Går det bra att sova med meloner i brösten? - Nej! Det sistnämnda är mest irriterande för jag vaknar för att det gör ont även fast Måns sover gott. Väldigt onödigt!

Daniel ägnar dagarna åt Tove. Det leks inne och ute, badas, busas, fixas mat, tröstas, nattas, gås upp på morgonen etc etc etc. Däremellan ser han till att jag får mat, kärlek och tröst när jag behöver. Han är helt enkelt helt fantastisk! *puss*

Daniel hinner även mysa med Måns små stunder

Tove slits mellan två personligheter just nu och det blir lätt konflikter av småsaker som går henne emot. Däremellan är hon lilla solstrålen som kommer och klappar på "lille-bo Måns" där han ligger. Och när han är vaken och tittar säger hon "lille-bo Måns lite vaken nu!"
Jag har haft ganska ont den här veckan av den omilda behandlingen en förlossning innebär. Bäckenet har gått igenom träningsvärkens alla helvetes kval men börjar lugna sig nu. Att sitta längre stunder känns fortfarande inte helt bra, därför har väl även bloggandet fått avvakta lite. Nu börjar dessbättre alla krämporna lätta. Vi har varit ute och gått lite och det känns bra att syresätta alla ömma muskler.

Magen börjar också dra sig tillbaka, i morse tyckte jag faktiskt att det var stor skillnad. 91cm nu mot 99cm för en vecka sen. Jag är lika imponerad av kroppens fantastiska funktion denna gång. Vikten dalar också nedåt, även fast jag bara förlorade fem kilo (=Måns, moderkaka + lite annat jox) under förlossningen. Nio kilo kvar nu. Inget att bråka om. Skulle inte förvåna mig om jag rasa ner på undervikt ganska snart igen pga av amningen.

För övrigt hörde jag regnet på taket i natt när jag låg och ammade. Ett härligt vårtecken! Avslutar med ännu en bild på far och son som ser ut att sova lika gott båda två.

Toves nya leksak

Tove fick en leksakslåda av farmor och farfar när hon fyllde två år. Igår plockade vi fram den för första gången. Den innehåller maaaassa smådelar. Som gjord för att hålla vilken mamma som helst i form... Roligt verkade det vara i alla fall.

Lägg märke till sittställningen...

Åååå..!

Litet konsverk från BB

Gillar speciellt de rynkiga små fötterna!

Måns tre dagar

Igår var vi hemma hela dagen. Vi tog en liten promenad till lekparken så Tove fick springa av sig. Jag och Måns solade undertiden. Två jättefina buketter från våra respektive jobb dök upp. Sånt är trevligt!

Natten till idag var full av amning för min del. Tove sov oroligt och Daniel fick ligga inne hos henne och sova delvis. Full röra kan man kalla det. Vi fick i alla fall sova hyfsat länge så det har inte varit någon jättetrött dag idag.

Jag och Måns var på återbesök på BB idag för PKU-test och ännu en läkarundersökning. Allt verkar bara bra. Hemma gäller det att hitta olika sätt att dämpa Tove en aning samt stötta henne i att hitta sin nya plats i familjen. Just nu är hon ganska mycket emot. Allt. Men det går upp och det går ner både för henne och oss.

Såhär ser han ut nu, vår lille prins!

Hemkomsten

Vi vaknade ganska tidigt på Hotell BB. Vår son (vi försöker fortfarande lära oss) ville ha frukost och vi också. Man blir himla hungrig av att föda barn! Sen var dagen väldigt slö. Vi väntade mest på att det skulle komma en barnmorska och låg och försökte bestämma namn. Om det blivit en flicka hade det varit klart. Pojke är svårare. Det tyckte vi förra gången med men då blev det ju enkelt. Till slut lyckades vi bestämma oss för det vi redan visste från början. Men mycket skratt hann det bli på vägen när vi spånade vilt.

Daniel, som även denna gång tog hand om de första blöjbytena fick snart erfara den mest uppenbara skillnaden mellan flick- och pojkbebisar: De senare har eget sprinklersystem! Inför nästa byte tog han av sig tröjan innan...

Strax före lunch kom barnmorskan och vi hade väl mer eller mindre väntat på att få bli utskrivna men det fanns det tydligen inga planer på. Det där med att omföderskor får stanna ett dygn verkade plötsligt inte gälla. Men vi ville hem. Även fast det är smidigt att bo på hotell med helpension hade vi inte riktigt nåt där att göra. Amningen funkade ju och jag mådde förhållandevis bra.

Barnmorskan, som var ganska ny, skulle kolla om vi kunde göra en läkarundersökning i förtid så att säga och vi åt lunch medan vi väntade på besked. Det var inga problem alls och vi fick en tid vid halv två. Läkaren undersökte Måns och vi fick grönt ljus att åka hem. Vi fick en återbesökstid på torsdagen (idag) för fler undersökningar. Kvart över tre satte vi oss i bilen och åkte hem. En halvtimme senare kom vi hem med en nästan precis ett dygn gammal Måns.
Morfar och Tove tog emot oss. Tove trodde först att "lillebo?" låg i väskan. Men han satt ju i bilstolen. "Hej Lillebo". "Måns" kunde hon också säga utan problem. Väldigt spännande tyckte hon det var att "bäbisen" äntligen kom hem. Först. Sen var det lite svårt att veta hur man skulle bete sig. Å ena sidan ville hon vara där och titta och krama på lillebror. Å andra sidan blev det full fart och högljudda lekar.
De nyblivna tvåbarnsföräldrarna insåg ganska snabbt att det kommer vara en tid med en hel del utmaningar! Morfar åkte hem efter en stund och morbror kom över en snabbis för att titta till oss. När Tove väl kom i säng så lade sig lugnet igen och vi kunde njuta lite av att ha kommit hem mer vår nya familjemedlem.

Stolt morfar

Måns sov ju nästan hela dagen men när det var dags för oss att sova var han vaken. Men han somnade till slut vid tolv igen och jag behövde bara amma ett par gånger under första natten. Skönt! Jag behövde verkligen lite sömn!

Dagen då Måns föddes

Nu ska jag försöka få till en hyfsat kortfattad (för er) men lagom detaljerad (för mig) beskrivning på vad som egentligen hände i måndags.

04:30 Jag vaknar och tror att vattnet gått. Nånting väldigt blött var det i alla fall. Jag ringde förlossningen direkt enligt order. Vi fick en tid för kontroll på obstetriska avdelningen kl 10.00 och skulle ringa igen om jag fick värkar.

06.00 Första värken kom. Sen kom de ganska regelbundet ca var 20 minut. De var dock väldigt snälla så jag sov vidare så gott det gick.

07:30 Daniel åker med Tove till dagis och förvarnar om att morfar troligen kommer hämta.

09:00 Snälla värkar ca en gång i kvarten. Ringde förlossningen igen för att kolla vad vi skulle göra och vi skulle fortfarande till obstetriska mottagningen.

10:00 Framme på mottagningen. Får ligga med CTG som mäter bebisen hjärtljud, rörelser samt livmoderns sammandragningar. Det tog ett tag eftersom Filuren just då verkade sova lugnt.

11:10 Undersökningen är klar. Barnmorskan är skeptisk till att nåt vatten gått. Vi får vänta på läkarundersökning. Och vänta, och vänta....

12:30 Hungriga! Vi får ok för att gå och äta lunch i väntan på läkaren. Vi går ner till patienthotellet och jag tittar avundsjukt på de som redan har sin nyfödda i en balja intill bordet. Fuskigt! Jag vill också vara klar och slippa ha ont. Värkarna kommer ca var 10:e minut nu men är hanterbara med andning. Eftersom alla varit skeptiska hittills känns det som vi kommer få vänta ännu någon dag. Vi ringer barnvakterna och diskuterar läget som vi inte vet nåt om. Det bli morbror som hämtar Tove i vilket fall.

13:30 Äntligen läkarundersökning! Inget vatten har gått. Däremot är jag öppen 5 cm och det blir förlossningen nästa! "Yeeeejj!" säger jag. Jo, faktiskt. Dock är förlossningen full och vi får avvakta på mottagningen i väntan på ett ledigt rum. Först nu hämtar vi vår väska och kopplar in TENS-apparajten så jag får lite smärtlindring. Traskar lite i korridoren med min goda vän TENS.

14:30 Ett rum är ledigt och vi åker ner till förlossningen. Barnmorkan som följer med ner undrar om jag har riktigt ont och om jag bara har smugit med mina värkar. Jag vet inte riktigt. Väl på förlossningen blir jag inkopplad med CTG igen och barnmorskan och praktikläkaren som ska vara med, vi gillar båda på en gång, går ut för att skriva in mig. De blir borta ett bra tag och värkarna är nu inte alls skojiga och jag börjar bli grymt sugen på lustgas. Får ringa på klockan för att få hjälp med det.

Daniel tog detta kort mest för att illustrera tiden.
Här har vi precis kommit ner. Se klockan.

14:50 Nu först får jag av kläderna och på med en sån där fin särk. Lustgas är najs ibland!

15:00 Undersökningsdags till slut. Hoppsan, öppen 8 cm eller nåt. Daniel är ute och parkerar om bilen. Eftersom jag begärt Danderydsmodellen i journalen så frågar barnmorskan om jag står fast vid det trots att det ändå går så snabbt. Då spräcker man nämligen hinnorna för att få extra fart på förloppet. Jag frågar vad alternativen är? "Antingen går det jättefort när vi spräcker hinnorna eller så tar det lite längre tid om vi låter bli." Ok, varför dra ut på pinan tänker jag. Barnmorskan väntar in att Daniel ska komma tillbaka.

15:10 Amniotomi, som det heter när man spräcker hinnorna. Nu går alltså vattnet på riktigt. Helt galna värkar.

15:20 Krystvärkar. Denna gång kan jag krysta själv och känner faktiskt precis vad som händer (på gott och ont). Det går först ganska bra, jag gör tydligen rätt. Sen går det inte lika bra, Filuren kommer inte ut!

15:28 "Jag måste klippa" säger barnmorskan. "Jag hörde det där!" säger jag. Men jag kände faktiskt inte klippet alls denna gång. Hon måste haft en bra bedövningsspray!

15:30 Kryst "plopp" huvudet är ute. (Nä, det säger inte plopp men ni kan ju föreställa er känslan av att skita ut en flygel så börjar ni närma er, men "plopp" känns liksom mer aptitligt...) Kryst igen och där kom kroppen ut. Oerhört svårt att skriva ner hur det känns men jag kan göra en bra ljudillustration. Elin förstod i alla fall precis när jag beskrev det i telefon igår. ;-)

Nästa bild "på rullen". Här är Måns precis född.
Små blå händer hade han. Se klockan igen.

En liten kille var det som kom upp på magen! Tänka sig. Jag har inte ens vågat hoppas på det, men visst känns det som en extra bonus att ha fått en Daniel junior. Ska bli så kul att se honom växa upp! :-)

Navelsträngen var visst ovanligt kort. Det kan också haft en del i att han hade svårt att komma ut. Daniel fick klippa av den. Sen ägnade de lite tid med att lappa ihop mig. Det gick som tur var betydligt fortare än sist även fast vi fick invänta en läkare även denna gång. Lilla sonen var direkt på hugget och ville ha mat. Syjuntan var klar runt 16:45.

Föräldrarna med nykomlingen. Fotot taget 17:16.

17:20 Vi får fika. Te och mackor kan verkligen smaka himmelskt! Daniel går ut och ringer lite.

17:40 Jag får duscha och hoppa (nåja, men Daniel hjälper mig...) i mina mjukiskläder som jag hade med. Otroligt vad fort man kan bli människa igen! Vi får veta att Hotell BB är fullt men att de ska öppna fler rum så att vi kommer att få ett till natten.

18:20 Mätning och vägning. Daniel går och fixar middag från hotellet.

19:00 Gott med mat! Vi sätter sen på lite mysmusik och fotar, ammar, mms:ar familjen och vilar i dunklet tills vi får vårt hotellrum. Den här gången har vi lite mer tid och ork över till eftertanke och vi ligger där och försöker begripa att vi nu har en son. Jag är hyfsat cool ända tills jag börjar tänka på att Tove nu fått ett syskon. *Snyyyyft*

21:00 Vi rullas iväg till hotellet. I väntan på barnmorskan skickar vi mms till vänner, ringer lite, fikar lite mer och slöar tills vi får klartecken att sova. Vi somnar runt tolv. Filuren, som fortfarande inte fått sitt namn, sover bra på natten. Jag sover väldigt lite. Troligen full av adrenalin samt att jag har regelbundna sammandragningar. Som omföderska är det tydligen vanligt. Är ändå hyfsat pigg på morgonen.

Det var ungefär så det gick till. Det kändes väldigt märkligt att det plötsligt gick så fort. Jag som bara några timmar tidigare misströstat så och sneglat på de nyfödda bebisarna med avundsjuka i blicken. Men det är ju skönt att det gick så fort och så bra ändå. Och en alldeles frisk liten nyfiken krabat kom ut även denna gång. Vi är verkligen priviligierade föräldrar!

Filuren Måns i egen hög person! 2,5 timma gammal.

Det var en liten Måns därinne!

Nu äntligen nåt för er som har begripit att det hänt nåt men inte har privilegiet att bli meddelande via direkt-mms från händelsernas centrum. :-)

I måndags kom han ut, den lille Filuren, för en liten kille var det! En förlossningsdag blir knappast som man tänkt sig, den saken är klar. Jag ska berätta storyn sen. Men här kommer först lite basdata:

I måndags 2010-03-22 kl 14.30 fick vi ett rum på förlossningen. I måndags 2010-03-22 kl 15.30 föddes Måns, 3500g och 50cm. Igår, tisdag 2010-03-23 15.45, kom vi hem. Kortet är taget i går kväll. Han är otroligt lik Tove kan jag berätta. Men det kanske inte är så konstigt. :-)

Måns med sin supermamma!

6 dagar över tiden

Nu börjar det mest kännas som vi glömt nåt. Var det inte nåt vi borde gjort runt den femtonde? Nåt som vi planerat för en längre tid? Nånting gnager i bakhuvudet och känslan blir mer och mer tydlig men jag kan inte sätta fingret på vad det var.

Äh, säkert inget viktigt.

Tove hjälper pappa knacka is i vårsolen