God Jul!

 Vi fick en vit jul!

Livstecken från sjukstugan och Lucia

Sedan i måndags, förra måndagen, har vi hängt mycket hemma kan man säga. Det började med att Tove blev sjuk, sen var alla tillbaka på sina respektive dagsverken på torsdagen. På fredagen var jag med Måns på Lucia på dagis. Det var såklart mysigt på sitt sätt men det är syns att pedagogerna inte ser till att ge barnen en tonart de faktiskt kan sjunga i så det hörs.

 Måns var nöjd över både tåg och pepparkakor

På fredagskvällen var jag på efterlängtad dans och hade en ganska trevlig kväll fram till paus. Då kände jag att jag borde åka hem. Sen blev jag dålig på natten och lördagen var en riktigt jobbig återhämtningsdag. Trots mitt tillstånd kunde jag ändå gå och titta på Toves första riktiga Luciatåg som hon sett fram emot så mycket.

Det gick jättebra och de sjöng fint och var så duktiga. Jag försökte hålla tårarna i schack med insikten att Tove stod där i mitt gamla linne. Tyvärr blev det en dramatisk avslutning då Lucian svimmade och ramlade bakåt och de mindre barnen blev väldigt skärrade. "Mamma, jag kommer aldrig nånsin glömma det här!" Sa Tove efteråt. Och det kommer nog inte jag heller för det var ganska otäckt.

Liten Tove står i mitten bakom den ganska stora Lucian

Söndagen gick vi lite i dvala allihop, Daniel var också risig men på kvällen började vi ändå ladda lite för vecka. Men det var innan Måns blev sjuk, när han började på söndagskvällen sjukskrev vi oss samtliga även på måndagen. Och idag är det tisdag. Tove är på skolan, men övriga är hemma och julpysslar i sakta mak. Men i morgon är en annan dag.

WCS sex år senare

Ja, då har vi varit på vår första danskurs (som betalande deltagare) på år och dar som det känns. Vi gick nybörjarhelgen i WCS för sex år sedan och nu tyckte vi det var dags att lära oss lite till utan att ha tagit ett trippelsteg sedan dess. I den här takten är vi snart fullblodswesties.... eller inte.

Det var i alla fall en mycket bra kurs med kunniga instruktörer som kunde bryta ner en rörelse på detaljnivå. Precis som man vill att det ska vara. Detta var tredje nivån i en kursserie som började från början på första nivån. Men det passade oss ändå ganska bra. Man är ju aldrig sämst på en kurs och det faktumet håller.

Visst behöver vi slipa på grunderna men det var ändå kul att få lite turer att jobba med så det blir dans av det hela. Kursdeltagarna var från medel till medioker men det var också ett par hjälpdansare på plats som gjorde dagen ganska rolig. Där fick man ju plötsligt känna vart man är på väg när stegen är på plats. Föra-följa är ju samma även i denna dans och som följare kommer jag nog kunna hänga på ganska bra när jag väl kravlar mig över tröskeln.

Det var en rolig kursdag med mycket koncentration men också en skön känsla att man har mycket gratis från sitt andra dansande. Blodad tand blev det absolut så nu spanar vi framåt efter nya äventyr! :-)

Evita

I fredags var det vår årsdag. Men det var inte a hand därför vi var ut på galej utan det var en del i firandet av Projektet som råkade sammanfalla med denna trettonårsdag. Farmor var och hälsade på i helgen och det passade ju bra då vi hade barnvakten ordnad. Jag hade bokat Evita på Göta Lejon med middag innan i teaterrestaurangen. Den har vi provat förr och blev nöjda även denna gång.

Evita var en helt magnifik föreställning! Otroligt intensiv och dramatisk med fantastisk musik från orkestern och kören. Och vilken röstprestation från framförallt Perelli, men även Patrik Martinsson! Ojojoj!!!

Det är nåt av det bästa vi sett i denna genre, mycket på grund av intensiteten då man nästan höll andan i två timmar, men samtidigt svårjämfört med vanliga musikaler då Evita känns mer som en rockopera.

Körgig

I fredags var vokalensemblen anlitade för ett körgig inför ett kanske par hundra sittande middagsgäster. Det är kul med de där gigen. Roligt att klä upp sig på kvällen och dra väg i mörkret, mötas upp, sjunga upp, dra igenom och sen uppträda.

Det är alltid lite äventyrligt då sällan vet vad man har att förvänta sig på förhand. Hur vi ska få plats, var vi ska stå och hur det kommer tas emot. Denna gång var det väldigt svårsjunget då det var ett ljuddämpande tak som stack ut där vi stod. Vi hörde varandra dåligt men kom nog ändå undan med hedern i behåll.

Efter halva vårt framförande gick vi tjejer över lokalen för att sjunga en sång på ett annat ställe. Då tog en av rektorerna i sällskapet tillfället i akt att gå upp och hålla tal! Vi blev ganska förvånade men försökte se så tålmodiga ut som möjligt när hon hotade att redogöra för sina tjugofem senaste arbetsår.

Så småningom kunde vi alla fall slutföra vårt uppdrag och vi var nöjda när vi packade ihop. Vi hade fått helt ok respons och klarat av det vi skulle göra på ett bra sätt. Innan jag gick ut genom entrén så kom det en snubbe springande och ropade mitt namn. Så fick jag en väldigt kärvänlig kram som jag plötligt undrade om jag skulle kunna ta mig ur.

Men då kom jag också på vem snubben var. En kollega från förra jobbet. En av de riktigt bra killarna. Vi pratade en stund om vad som hänt och skett och det var en liten bonus att ha fått en liten återkontakt sådär helt utan förvarning. Han var en av dem som jag aldrig hann säga hejdå till.

En bra kväll med härliga gänget!